kottenliv

Centerns förslag om att inkomstprova barnbidraget har konstigt nog väckt en hel förskräming. Varför, undrar jag, framförallt efter att ha sett ett reportage på nyheterna om familjen som tjänade så pass att det i så fall försvann från dom. Enligt deras utago skulle det bli lite mindre semesterresor eftersom kåken de köpt kostade dem ca 3 mille. Och... Inte har jag någon lust att via min skatt bekosta deras resor. Däremot är jag mer än villig att skatta mer om det skulle behövas så att alla fattiga barn fick det bättre.

Jag jobbar på en gymnasiesärskola och eleverna där är berättigade till aktivitetsersättning de år de fyller 19 på grund av förländ skolgång. Aktivitetsersättning, hallå, som innan hette sjukbidrag/förtidspension/sjukpension. Alltså gör vi dom till bidragstagare och i de flesta fall till pensionärer redan innan de fyllt 20 och när vi gör det dömer vi också till fattigdom då summan kan verka stor när de är 19 men den växer inte mycket... Aktivitersersättningen är inte bra, de flesta av oss som arbetar inom särskolan anser så ändå fortsätter det.
Natuligtvis finns det några ungdomar som kommer att behöva detta för sin försörjning, men många kan ut på arbetsmarknaden och faktiskt försörja sig själva. Heder åt de unga som själv eller med vår hjälp tar sig ut på arbetsmarknaden och som, från början, försörjer sig själva. Återigen vill jag inte att mina intjänade pengar ska gå till fullt arbetsföra ungdomar...nä min själ om jag det vill...



.

En av mina bloggvänner Ejmis undrar i sin blogg vilken erfarenhet vi
läsare har av samtalsterapi. Och om jag har......
Arbetade på ett behandlingshem i Skåne och en av premisserna för oss
var att alla som arbetade som samtalsledare skulle själv gå i terapi.
Tanken om att det inte går att bedriva terpi längre/djupare än vad man
själv gjort levde stark då på 80-talet.
Så sagt och gjort...jag började på gruppterapi i Malmö, transaktionsanalys
på något som heter institutet för livsterapi, IFL. Efter ett år när vi skulle utvärdera
hur det varit sa min terapeut att " det har varit som att bära ett tungt skåp på
ryggen att ha dig i gruppen". Och visst var det så...inte ett ljud om mig eller
om hur jag mådde kom över mina läppar.

Så var min debut i egenterapisvängen...(nu är det så att jag är bekant med
terapeuten och vi har skrattat åt detta flera gånger)

Fortsättningsvis gick jag tre år hos en kvinna i Köpenhamn, Elise, som var
bildtearpeut samt "Jungian", för att sen åka till Stockholm i tre år för kroppsterapi
för en underbar man, Dr Carlos Chang.

Alla borde få sin tid på soffan, för trots min början så var faktiskt fortsättningen
mycket bra.

Ikväll har jag varit på föreläsning i Hässleholm. Det var barnläkaren
Lars H Gustavsson som talade kring hur våra ungdomar mår.
Tre klyftor som hela tiden ökar är:
 mellan tjej och kille där tjejerna mår allt sämre men presterar bättre i skolan,
mellan fattig och rik och även detta ökar lavinartat
och till sist klyftan mellan generationerna,
Hur kan vi vuxna hjälpa? Vi kan skaffa oss kunskaper
och alla elever på högstadiet kan läsa livskunskap och på
så sätt skaffa sig emotinell kompetens.



Allt detta enligt Lars H Gustavsson

Så var min kväll, hur var er?

..och arbeta på att få hagen som hästarna ska gå i iordning. Vi ska finkamma
hela ängen på "farliga" saker och elda upp skit och grenar, utom dom som
hästarna ska ha för att leka med.

Så fram med arbetshandskar, rullebör (skottkärra) tändstickor och ett bra
humör. Let´s go ;o)

Sen är det ju underbart att solen skiner JIPPI

Jullovet är över och eleverna kommer tillbaks imorgon.
Har säkert ringt till 10 företag angående praktikplatser men inget
napp fick jag. Ibland är det som förgjort.. grrrr
Det ingår i mitt arbete att setill att alla elever har en planerad sysselsättning
efter studenten (gymnasiesärskola) och det blir ju inte lättare av att det är så
förbenat svårt att få företagen att ta sig ann våra ungdomar. Kommunerna
har jag totalt gett upp med.

Tempelriddaren, filmen om Arn, var mycket bra och trots att jag läst
böckerna längtar jag till nästa film.

Så var den gjord, den första arbetsdagen på året. Inte jättestressigt, eleverna har ju fortfarande lov. Men trogen mina nya ideal började jag med en halvtimmes stavgång innan frukost. Äter frukosten på jobbet, ägg o bacon som jag fixat till dagen innan.
Svarade på en massa mail och sorterade bland alla papper. Blev säkert en halv sopsäck i strimlaren men nu är kontoret rent och fint. Fast vad ska jag då göra imorgon????


Nä, sova kan jag inte göra. Kanske hittar jag någon förvirrad själ som jag kan vägleda.


Berättar imorgon hur det blev.

...skriva någon längre blogg. Det dj-a avloppet i köket fungerar inte.
MEN nu är det jullov och jag är ledig, vilket kan betyda att vi kan få igång det igen. Mannen har varit ute och grävt men mörkret kom och satte stopp för sådan aktivitet. Håll tummarna för oss...
(nu sitter vi och delar en flaska rödtjut, tack och lov för rödtjutet en sådan här dag)

"Hela vårt liv blir vi kränkta och hela vårt liv kommer vi att kränka" så sa Lena Nevander Friström, prykoterapeut, författare och underbar föreläsare på en föreläsning som jag var på för ett halvår sen. Hon sa också att "de är de som upplever sig kränkta som har tolkningsföreträde".

Visst är det så att det handlar om dagsformen, ibland skiter jag ju totalt i vad folk tycker och tänker om mig, ibland går det rakt in som en pil i bröstet. Kan bli som tokig bara för bara hur lite som helst. Och absolut värst blir jag när någon gör något eller säger något om min familj. Vi har ofta valt att inte vara väldigt sociala utan att sätta familjen först. Både jag och mannen har få ta emot en del skit från arbetsgivare och annat då vi stått på oss och vår rätt till tid för vår lilla familj. Ändå har vi sällan suttit bara vi i vår familj för en stilla middag på helgerna, utan det har oftast funnist fler vid bordet.
Mindre känsligt är det då någon pikar för jobbet jag utför eller annat i den vägen, vet att jag kan det jag arbetar med och att andra naturligtvis kan se det på annat sätt. Det spelar mindre roll.

Men totalt skogstokig blir jag på de småpåvar som ofta är inofficiella ledare och som ägnar en stor del av arbetstiden till att, via elakheter, söndra och bakåtsträva. Ren vuxenmobbing förekommer oftare än vad man kan tro och det gör mig totalt vansinnig. En chefs största och viktigaste uppgift är att se till att sådant inte sker på arbetsplatsen. Så min uppmaning till alla er som blundar för detta är: SKÄRPNING NU!!! Ta vara på unga positiva medarbetare och ge dom chansen att förändra och utveckla verksamheten. Det var inte bättre förr. Men det kan bli bättre nu. Ge människor tolkningsföreträde...