kottenliv

"Hela vårt liv blir vi kränkta och hela vårt liv kommer vi att kränka" så sa Lena Nevander Friström, prykoterapeut, författare och underbar föreläsare på en föreläsning som jag var på för ett halvår sen. Hon sa också att "de är de som upplever sig kränkta som har tolkningsföreträde".

Visst är det så att det handlar om dagsformen, ibland skiter jag ju totalt i vad folk tycker och tänker om mig, ibland går det rakt in som en pil i bröstet. Kan bli som tokig bara för bara hur lite som helst. Och absolut värst blir jag när någon gör något eller säger något om min familj. Vi har ofta valt att inte vara väldigt sociala utan att sätta familjen först. Både jag och mannen har få ta emot en del skit från arbetsgivare och annat då vi stått på oss och vår rätt till tid för vår lilla familj. Ändå har vi sällan suttit bara vi i vår familj för en stilla middag på helgerna, utan det har oftast funnist fler vid bordet.
Mindre känsligt är det då någon pikar för jobbet jag utför eller annat i den vägen, vet att jag kan det jag arbetar med och att andra naturligtvis kan se det på annat sätt. Det spelar mindre roll.

Men totalt skogstokig blir jag på de småpåvar som ofta är inofficiella ledare och som ägnar en stor del av arbetstiden till att, via elakheter, söndra och bakåtsträva. Ren vuxenmobbing förekommer oftare än vad man kan tro och det gör mig totalt vansinnig. En chefs största och viktigaste uppgift är att se till att sådant inte sker på arbetsplatsen. Så min uppmaning till alla er som blundar för detta är: SKÄRPNING NU!!! Ta vara på unga positiva medarbetare och ge dom chansen att förändra och utveckla verksamheten. Det var inte bättre förr. Men det kan bli bättre nu. Ge människor tolkningsföreträde...