kottenliv

En av mina bloggvänner Ejmis undrar i sin blogg vilken erfarenhet vi
läsare har av samtalsterapi. Och om jag har......
Arbetade på ett behandlingshem i Skåne och en av premisserna för oss
var att alla som arbetade som samtalsledare skulle själv gå i terapi.
Tanken om att det inte går att bedriva terpi längre/djupare än vad man
själv gjort levde stark då på 80-talet.
Så sagt och gjort...jag började på gruppterapi i Malmö, transaktionsanalys
på något som heter institutet för livsterapi, IFL. Efter ett år när vi skulle utvärdera
hur det varit sa min terapeut att " det har varit som att bära ett tungt skåp på
ryggen att ha dig i gruppen". Och visst var det så...inte ett ljud om mig eller
om hur jag mådde kom över mina läppar.

Så var min debut i egenterapisvängen...(nu är det så att jag är bekant med
terapeuten och vi har skrattat åt detta flera gånger)

Fortsättningsvis gick jag tre år hos en kvinna i Köpenhamn, Elise, som var
bildtearpeut samt "Jungian", för att sen åka till Stockholm i tre år för kroppsterapi
för en underbar man, Dr Carlos Chang.

Alla borde få sin tid på soffan, för trots min början så var faktiskt fortsättningen
mycket bra.