kottenliv

Minns idag hur det var i början av vuxenlivet. Första jobbet och gud va stor man var. Ända tills det hängde upp sig på något vis..då blev man liten igen. Själv arbetade jag på något som heter Frostavallen i kallskänksköket. Kvinnan som var förstekallskänka var min chef och hon sjukskrev sig sista veckan i november. Eftersom jag i princip är född i ett restaurangkök rodde jag hela december i land med alla julbord. Helgen efter nyår behagade hon dyka upp, fräsch som en sommardag medans jag mer eller mindre gick på knäna.
Men glad blev jag över att hon kom tillbaka, åkte och festade med mina vänner, trots att jag arbetade nästa dag. Sov väl en sådär tre timmar men på den tiden var det ju inga problem. MEN efter några timmar började det köra runt i magen, maginfluensan satt som en smäck, och jag var tvungen att åka hem.
Efter tre dagar var jag tillbaka på jobbet...blev genast inkallad till kökschefen och där satt kärringen med rynkad näsa. Fick mig en uppsträckning utan guds nåde..de sa att jag varit full på jobbet.
Kommer aldrig att glömma den känslan jag befann mig i då. Kränkt å det djävligaste, arg på mig själv för att jag arbetat hela december med lärlingslön, men framförallt totalt överkörd....Vuxenlivet stinker ibland och det är så satans viktigt att vi är rädd om våra ungdomar som är villiga att ta över efter oss.
För en sak kan vi nog alla vara överens om...livet är inte rättvist.
Till saken hör att jag sa upp mig nästa dag...vilken frihetskänsla...phuu

.